En ödesmättad älgjakt

Vängman steg upp och öppnade den gamla och av nyingeldarna rynkiga väskan, som innehöll några strömmingar och en kaka bröd. Det var hans torftiga matsäck.
- Jaa, du har inte mycke tellå bju på den här gången; men mat ä mat. de kan i alla fall hänne, att du i en snar framti kom tellå få utbukteliga sidor tå älgens fett å kött, medam Amanda, sade Vängman för sig själv och lade en strömming mellan ett par badsturökdoftande brödbitar.

Han sköt upp bränderna i spisen; elden flammade upp, och skenet rörde sig på stockväggarna i till- och avtagande styrka och i skiftande färger från rött till gult. Han ryckte till för ett istjut från Kroktjärn, som låg strax intill, och tittade genom fönstret ut i novembermörkret.

Lagom spårsnö hade fallit, och Vängman var ute för att spåra älg, denna gång ensam, ty hans vanliga jaktkamrat, Nordieng, hade blivit sjuk. Men han hade icke sett något spår under dagen, därför övernattade han i skogen för att dagen därpå försöka sin lycka. Det var olaga tid, men Vängman måste ha mat; därhemma fanns nu ingenting annat än strömming och bröd, och det fanns inte mycket av den spisen heller.

Sedan han ätit, gick han ut bakom fäbodens vägg, ty han visste, att där alldeles intill väggen fanns en kallkälla, som inte frös ens för den starkaste kyla. Han lade sig ned och drack i djupa klunkar. Strömmingen krävde vatten.

Elden hade blivit svag på härden. Små blågröna tungor slickade de svarta spetsarna av de bakpå hällen liggande bränderna, och falaskan dansade för stormdraget. Det pep i glöden som ett sista farväl av elden, och snart kämpade de små lågorna färgäves med höstmörkret.

Men där uppe på laven låg Vängman och drog sömnens djupa andedrag, tills kölden obarmhärtigt väckte honom. Då steg han upp, nade mer ved på elden, klev upp på laven igen och somnade mitt stormvrålet. Detta måste upprepas flera gånger under natten, annars skulle Vängman ha frusit ihjäl, ty kylan ute var ganska skarp, och väggarna var otäta.

Men dagsljuset började sila in genom det lilla fönstrets grönfärgade glasruta. Stormen hade lagt sig, och nu hördes endast ett monotont sus ifrån skogen, när Vängman öppnade dörren och såg ut. Vängman åt ett par strömmingar med bröd, hällde nytt krut i mynningsladdarens cylinder, satte på en frisk knallhatt, så axlade han väska och bössa och gav sig i väg in i ödemarken.

Uppe på höjden intill Blåstarrmyren kom Vängman på ett färskt älgspår, som drog öster ut mot en dal, där älgarna brukade vistas på somrarna men nästan aldrig på vintern, därför att smårönnen, som i ymnighet växte där, icke var i någon högre grad matnyttig, sedan löven fallit av. Vängman blev glad och började förföljandet. Det kunde nog bli en hård dag, så gott som utan mat, att uppleva, men få var de älgar, som kommit undan Vängman helskinnade, när krafterna räckt till. Därför jagade hoppet bort de svidande hungerkänslorna. Med långa gungande fjällmannasteg gick spårningen utför höjden. Svettånga började sätta pärlor i Vängmans nötta islandströja, som han fått av en herrekarl i staden för gott med arbete vid harjakt. Väskan slängde i takt med gången och liknade ett rynkigt jätteansikte, som blivit brunbränt i fjällets vårsol. Han stannade och tittade sig omkring, ty här syntes flera spår av älg kors och tvärs.

Men vad var detta! Vängman lyfte bössan, ty han såg något där uppe i en liten glänta inom bösshåll. Men han sköt inte, därför att det var omöjligt att få klarhet om vad slags djur, han här hade framför sig. Det liknade en liggande björnunge, men en sådan kunde det inte vara vid den här tiden på året. Kanske var det ett rå eller ett vitter, som ville varna honom för att gå längre. Hjärtat dunkade, och en seg salivstråle rann sakta ut från den ena mungipan. Han gick tyst och sakta med små avbrott fram mot föremålet, och då fick han till sin förskräckelse se, att det var en - människa, en spårjägare som han själv. När Vängman vände honom på rygg, mötte honom i döden slappa anletsdrag, som han kände igen. Det var Johan Brodde ifrån Bladviken. Vängman satte sig på en sten bredvid honom, tog av sig mössan och mumlade fram en bön om nåd för den dödes själ och om att den icke måtte gå på samma sätt med den bedjande själv i den ödsliga fjällmarken nu eller framdeles.

Detta är en del av Vängmans egen berättelse om denna makabra spårjakt.
- Jaha, Brodde, nu ligg du här. Du ha hängt din harpa i pilträdet. Du va fattig som jag; din väske ä tom, å hemme ha du'n käring, som titte i fönstra å vänta - på dej själv å på godelig mat. Gu välsigne alla människor i denna världen! Utropade Vängman för sig själv och tittade nedåt spåret. Och där fick han se en stor älgtjur komma klivande i sakta mak med hornkronan lagd mot manken. Vängman ryckte till sig geväret och sköt.

Älgen reste sig på bakbenen, svängde om och kastade sig in i snårskogen. Det brakade och dånade. Smågranarna bröts av mot älgens breda bringa som om de varit tändstickor. Vängman stod i spänning för att höra efter, hur långt djuret skulle springa, innan det föll, ty Vängman visste med sig själv, att han aldrig missade, när han hade fri sikt. Men han hörde inget fall utan ett skott. I vanliga fall skulle han ha blivit utom sig av förbittring, men nu var det en lättnad för honom att höra något från levande människor i sin närhet. Därför var det med lätt hjärta, han sprang åt det håll, varifrån skottljudet hade kommit. Och om några minuter såg han älgens kavande bakben och ett stycke ifrån stod själva Älg-Åkerlund och tittade på älgens dödskamp.
- Jaså, Janne Vängman, tro du att ditt skott tog? Frågade Åkerlund strävt.
- Janne Vängman skjuter aldrig fel, svarade Vängman lika strävt.
- Ingen är fullkomlig, gosse, de lär man, så länge man lev. Du spekulere fäll hälften, förstå ja? frågade Åkerlund och tittade stint på Vängman.
- Ja, om de ä två kulor i kroppen på'n, varom inte tör de nog vara jag, som ta helan i Jeriko. Men nu ska vi inte tviste, Åkerlund. Vi ha annat tellå tänke på i detta belen (detta ögonblick), för dödens pilar ä inte långt borta, må du tro.

Åkerlund såg frågande på Vängman.
- Bara en liten bit härifrån ligg Johan Brodde - kall å dö på ett älgspår, fortsatte Vängman.
- Va i alla tider säg du! Brodde! Ha'n vådaskjute sej?
- Nej, han ha kvittera världen genom brå död i grundeligt tempo. Ingen olycka. Han ha mött dö'n utan vidare. De ä bedrövligt för käringa hans å bånstackara.
- Ja, Gu sig förbarma, vilket elände! Utbrast Åkerlund.

Sedan gick de bort till Brodde och betraktade honom länge. Ingen sade något; de bara stirrade på den döda kroppen.

Vinden kom stötvis som suckar genom lavgranarnas glesa kronor.
- Va ska vi nu göra? Frågade Älg-Åkerlund med låg röst.
- Ja tänk på käringa hans, Brodde ä dö, han ha gjort sitt. Han bli aldrig hungrig mer i denna världen. Men käringa hans lev, Åkerlund.
- Jaa, å vi lev, Vängman. Dom som lev kan ingenting göra för de dödad. Men dom kan göra någe för andra som lev.
- Vi är fattig, Åkerlund, förfärligt fattig uti vår nådatid intill ändalyktens slut. Men nog skulle vi kunna ge käringa hans älgen. Tycke inte du, att de ä besynnerligt, att älgen komme å spasäre ette mitt spår? De va första gången i mitt liv, ja ha sitt sådant.
- De ha du rätt i. Inte heller ja ha vare med på dylikt. Ja tro bestämt, att han tå försyna va ämne åt Broddes käring, därför geck'n rakt på dej å sen på mej, för att vi skulle få'n. Satt om du vell, så vell jag. Men nog kan vi äte en bit tån, då vi fån oppgjord. Sen frakte vi bå Brodde å älgen tell käringa hans.
- Ett ord ä nog! Utropade Vängman glättigt. Mens du gör opp'en, ska ja gå tell sexman Persson i Väster-Risnäse å få han tellå bestå skjutsen. De bli krånglit, men på'n slepsläde gåre nog, då vi ä manskap.

Sexman for med sin långskrinda, vilken var gjord särskilt för körslor i skog och mark. Köttet lastades på, och Broddes döda kropp lades överst och surrades fast med rep och björkvidjor. Det var en både dyster och besvärlig färd över blöt myr, bergåsar och genom täta grantjälar. Dova vingslag av skogsfågel hördes då och då. Nyss isbelagda tjärnar skymtade genom videsnår och moar, och bäckarskvalade utför klyftor och bergsidor. Männen gick tysta omkring skrindan och höll emot, när den på grund av ojämnheter i marken ville stjälpa.

När de kom fram till Broddes stuga, kom gumman ut och såg både rädd och förvånad ut.
- Hur i alla tider äre nu? Frågade hon.
- Jaa, mor, Brodde ligg nu här på lasse å ä dö. Han ha fått brådön i marka. De är bäst, att de blir sagt så snart som möjligt. Gråt inte så förfärligt, mor. Vi ska alla den vägen gå uti ändalykten. I dag dig, i morgon mig. Brodde ha'n älgoxe me sej hem i alla fall. Nu ha I mycket mat, mor; de är fäll'n liten tröst i bedrövelsen. Käringa min kom hit i morgon dag förå tvätte Brodde för sista gången.
- Ha gubben min skjute älgen? Snyftade gumman.
- Neej, de ha'n inte. Älg-Åkerlund å ja ha vår kule ti'n. Men de ä eran i alla dall. Vi skänk I djure, satt de finns mat i huse åtminstonde.
- Men I är ju fattig själv! Framhöll gumman och torkade tårarna med förklädessnibben.
- Nog ä vi fattig, mor, men vi lev å kan skaffe oss mat på ett eller annat vis uti världen, tröstade Vängman.
- Ja, Gu välsigne er, för va I gör! Herren gav å tog. Välsignat vare hans namn, sade gumman till sist, när hon genom tårarna såg på sin mans stelnade ansikte...

AV: J.R. SUNDSTRÖM, hämtad ur boken "Slut i kapernaum käring, sa Janne Vängman" Copyright © J.R. Sundström