Janne Vägman förirrar sig från Bier-Hallens stora glädje till kyrkstallet, där underliga knackningar och stönanden bringar honom på allvarliga tankar

Janne Vängman och gällare Vreding, som var på väg till staden för att sälja fågel, fäste sig icke något vidare vid naturens höstprakt. De hade upplevt den så många gånger. Det var höst, och då skulle ju bladen vara gula, det var helt naturligt och ingenting vidare att fästa sig vid.

Långsjön, efter vikens strand den gamla landsvägen gick fram, glittrade i solskenet men icke så silverklart som under högsommarens dagar, då solen sände sina strålar med större kraft än nu mot vattenytan.
- Vattne bli grått å fult på hösten, fastän sola skin, anmärkte Vängman och tittade ut över vattnet.
- Jaa, de ä så, svarade gällarn lakoniskt och strök bort en droppe, som glittrande hängde på nästippen.

De hade skickat fågelsäcken till staden med en bonde, från Risnäset, och denna skulle lämna den hos källar-mästar Bäckman, som brukade köpa fågel och hare av Vängman och hans jaktkamrater. När de kom fram till staden, gick de till källarmästaren för att få affären uppgjord, och efter många anmärkningar från källarmäs-tarens sida om fåglarnas tillstånd och därav föranlett snåljåpsprutande, uppgjordes affären till allas belåtenhet, och säljarna fick som traktering en stor brännvins-sup var. Efter denna handelsuppgörelse ansåg de en stegring av humöret vara påkallad för att fullt kunna njuta av några timmars vistelse i civilisationens mitt. För att realisera denna åstundan, gick de in på brännvinsmaga-sinet och köpte var sitt halvstop brännvin. Sedan fort-satte de in till den gemensamme vännen beckkokar Ols-son, som i dagligt tal kallades Beck-Olle, på Östergatan för att dricka en kask själva och därjämte bjuda Beck-Olle på en.
- Guds fred i huset! hälsade Vängman, när de kom-mit innanför dörren.
- Guds fre! Jaså storskytta från Risnäse ä ute. Jojo, I torde nog ha sålt bra månge fåglar i dag, kan ja förstå, sa Beck-Olles gumma och log en smula ironiskt.
- Ja, vi få inte klaga, vi ha sålt mer fågel i dag än vi bruke göra i vanliga fall. God tur och tjänlig väderlek ha gett tunnsäcken full, å mer kan vi inte begära, medde-lade gällaren och tog av sig skinnväskan.
- Ha du inte karln din hemma? frågade Vängman.
- Neej, gunås så visst. Han ä aldrig hemme nu på lör-dagerna, då han ha fridag från kolningen för att göra en smula arbete åt seg själv här hemma vid gården. Han sett på Bier-Hallen å njut tå live. Vi ha över tretti öl-krogar i den här stan, så nog borde de räcka till utom den här förbaskade Bier-Hallen, som öppnes för några da-gar sen, sade gumman och slog i kaffe åt sina gäster.
- Ja ha hört talas om den där Bier-Hallen, å han lär vara stor å fin som en körka. I utlande lär de finnas såna där ölkörker nästan i varenda sta. De vet väl du, gällar, som ha vare båtsman å gjort flere världsomseglinger i salt vatten.
- Jojomen, Vängman, de kan du lita på. Ja ha vare inne i många Bier-Haller runt omkring jordklotet. Ja minns särskilt en Bier-Hall i en sta, som hette Pernam-Buckel.
- Va va de för märkvärdigt me han då? frågade Vängman och tog en klunk ur koppen.
- Jo, vänta ska du få höre, gosse! Ja geck en kväll å spatsere på en stor gata, å så fick ja si en stor skylt, å på skylten stod de med stora bokstäver: Bier-Hall. Då ja visste, att Bier nog räkne å rätt uttytt bety kask på svens-ka språket, gick ja in för att få en magskrapare. Ja gick åspankulere över golve fram å tillbake å titte mej omkring. Så fick ja se en liten torr gubbe, som stod innanför disken å såg allvarsam ut alldeles förfärligt. Han va brun som en glödstekt strömming å mager som en benget. Ja gick fram till'n, buga mej tre gånger å beställde på engelska språket en kask. Han rörde inte en fena utan stod stille som ett avgudabeläte. Då kom en kypare fram till mej å tala om att de inte va lönt att tala me den där gubben, för han hade vari dö i fyrti år. Gubben ha-de vare Bier-Hallens skapare å chef, å då han dog, gräv-de dom inte neren i körkgårn, utan ställde'n bakom dis-ken. De va en hedersbevisning, förstår I. Å nu hade han, som sagt va, stått här I fyrti år men va fresk i kötte som en nyskjuten älgoxe, å de berodde på att gästerna, då dom hade bleve lite i pikalurven, bjudden på super, men då han naturligtvis inte kunde drecke, så kaste dom supa pån, så att de rann nedför hela kroppen. De va en rektig balsamering, kan I förstå.
- Inte för att ja precis vill påstå, att du lög, gällar, men nog tro ja, att lögnens furste stog baka döra, då du berätta de här, å ja ä alldeles säker på, att han hadde hanna baka öre för tell å höre etter, om du skötte dej rektigt bra uti tiden, framhöll Vängman och höjde sirligt kaskkoppen för att skåla med gällarn.
- Jaa, sade mor Olsson och skrattade uppsluppet, Vredingen han kan då löge så lätt som hästen trava, de ha ja hört förut, men den här gången va han värst tå alla gånger.
- I tro att ja lög! Men de ja ha berätte nu om gubben bakom disken, de ä sanning, de kan ja sväre på. Men I, som inte ha vare ute i stora världen å sett nånting tro inte på någe annat än de som ske runtomkring er här hemme, å de ä inte mycke.
- Tjo, uti vädrets vindar å prikadilier, gällar! Nu dreck vi bortur sista klunken i anda å sanning, å sen gå vi med stadiga steg å utan fruktan tell Bier-Hallen för att skåda undret från ovan till nedan i akter å repriser.

När jägarna kom in i Bier-Hallen blev de förvånade över den elegans, som mötte dem där från alla håll. Väggarna var rostgula, taket vitt, och på golvet låg ljusbruna tågmattor. Det var annat, än de små ölkrogarnas sågspån som i stället för mattor var utbredd över smut-siga golv. Gjutjärnsborden stod i rader efter väggarna och gav genom sin massivitet tyngd och vederhäftighet åt det hela.

Janne Vängman och gällarn smög sig tysta, som om de gått över ett kyrkgolv, fram till ett bord och satte sig där, sedan de tagit av sig sina stinna skinnväskor. Nu började de titta en smula på publiken, som lät höra ett sorl, som liknade bruset från Mjällåns vattenfall. Här hade män-niskorösterna en större tummelplats än vad fallet var på de små ölkrogarna. Sorlet fick därför en annan tonfärg som gav eggande och festliga känslor. Jägarna upptäckte många bekanta ansikten bland gästerna. Där borta satt tillsammans vid ett bord: skarprättare Vanek, båtsman Vagnborg, Beck-Olle samt hårklippare Anders Ericksson som desslikes var likrakare. Och där borta satt en klunga skeppstimmermän, brunhyllta av beck och tjära och krökta av hårt arbete. De var idel bekanta från Lidborgs ölkrog. De kände också den beryktade busen Nordens Travare, som sin vana trogen gick från bord till bord och tiggde slantar. Han hade en gång i tiden tagit student-examen och sedan legat ett par år i Uppsala. Men bettlarens och luffarens lott blev hans, vad det nu kunde bero på. Han sade själv, att han var Sveriges lärdaste buse och luffare, vilket antagligen var riktigt.

En ung vacker flicka kom fram till jägarnas bord och frågade med sötsur min, vad de skulle ha.
- Mja, sade Vängman dröjande, va kan de finnas i detta hus till påseende å avsmakning? Flickan svarade inte utan tittade stint och undrande på Vängman.
- Kanske att mamsell vill vara så andelit sinnad å upplyse oss skogsmänniskor, va bier egentligen ä för slag, om de ska ätas eller dreckas uti tidens morgon?

Flickan som trodde, att dessa underliga figurer hade tagit till sin uppgift att driva med henne teg fortfarande men ansiktet fick ett hårt uttryck.
- Hur kan de vara me mamsell, då hon inte svare på hövlige fråger, utan vise ont sinne baki ansikte?
- Nog vet ni, vad bier ä, de ä ja alldeles säker på, fast ni vånar på det här sättet för att vara så otrevliga som möjligt, fräste hon till.
- Nu ha mamsell fått tag i en bakfot å missförstå oss så tell den grad, att vi baxne bå gällarn å ja. Vi vet inte alls, va bier ä, de ä rena å klara sanningen. Men ta hit bier, så få vi si va de ä, sade Vängman å svängde på överkroppen.

Flickan gick med hastiga steg från bordet och kom snart tillbaka med två flaskor öl.
- Men de här ä ju öl, mamsell! utropade Vängman.
- Ja, va skulle de vara annars, fräste flickan till och gick hastigt tillbaka till disken.
- Du sa ju, gällar, då vi va i Beck-Olles, att bier va kask.
- Jaa, de sa jag, för de ä så å i utlänska städer å län-der. Men nu ä vi i Sverige, å hår äre liksom hoven dro-ven me allting.

Sorlet ökade i styrka allteftersom tiden gick, och pip-rökmolnen under taket blev allt tätare och tätare. Många av gästerna gick omkring från bord till bord för att hälsa på vänner å bekanta, göra nya bekantskaper, berätta historier och utbyta tankar i olika ämnen. Men skym-ningen började falla på, och det var tid för Vängman och Gällarn att tänka på återfärden till hemmet. De hade inte mindre än två mil att vandra, och väskorna var tunga, ty innan de gick in på Bier-Hallen, hade de köpt matvaror av olika slag. De axlade väskorna och begav sig av från nöjestemplet. Det kändes vemodigt att lämna den stora glädjen, men det var ingen annan råd. Himlen hade överdragits av moln, och stora regn-droppar föll då och då.
- Du ska få se att de bli regn, trodde gällarn.
- Jaa, de ä inte omöjligt, de kom ju stänk redan. Men de kan ju hänne, att de hela blåse bort i luft å vär, svarade Vängman.

De gick med långa, sugande steg, men ganska ofta sat-te de sig på vägkanten för att vila och få en styrketår. Vilopauserna var nog behövliga och stärkande, men styrketårarna gjorde gången mödosam och osäker.

Just när de skulle gå förbi hemsocknens kyrka, bör-jade regnet falla på allvar, och för att skydda sig mot skuren, gick de in i Risnäsets kyrkstall. De satte sig på kvarblivet hö i en spilta och hörde med välbehag på reg-nets smatter mot taket. De hörde tornuret slå åtta dova slag. Blåsten hade ökat i styrka och pep otrevligt, när den for fram bland järnkorsen där uppe på kyrkogården. Det var mörkt som i en säck, och regnet fortfor att hamra på stalltaket.
- De ä inte precis roligt att sette här å höre vindtjute från gravkorsa, sade gällarn och flyttade sig närmare Vängman.
- Ä du rädd, gällar, så ska du få låne min mösse, då bli du en modig pilt, som kan stå emot blåsväre å lite skrammel från körkans gård. Hej, gällar, å skäl för en trevlig hemfärd uti mörkrets natt. Nu ha vi vare å sett å levat uti birens-hall...

Vängman hann inte tala ut meningen. Han avbröts av mystiska ljud från andra änden av stallet. Djupa suckar, fnysningar, knäppningar och ett bastant skrapande i väggen hördes där bortifrån mörkret.
- Nu äre färdigt! viskade gällarn och klämde hårt omkring väskremmen.
- Jaa, de ä någe besynnerligt i denna världen, men vi ha inte med dom å göra. Vi ha inte ont gjort mot döde eller levande i denna dag. Då vi geck förbi stegporten löfte vi på mössa för tell å hälse på dom som låg där innan-för, så att nog borde vi fattiga å trötta män få vara i fre uti ett färdstall, då vi inte bättre begär uti denna aft-ningens stund, framhöll Vangman med halvhög men dar-rande röst.

Ljuden fortfor med små mellanrum, och ibland lät det som rosslingar från någon människa, som hade andnöd.
- Ande, eho du ä, vik hädan från detta rum och den plats, där du rätteligen hör hemma, befallde Vängman med djup och vibrerande röst.

Men spöket hörde inte på det örat utan svarade med en hård stöt i väggen, och därefter fortsatte skrapningar, stönanden och djupa suckar. Stundom hördes också nå-got, som tycktes vara fotsteg, men spöket kom inte när-mare utan höll sig fortfarande på behörigt avstånd och troligen alldeles intill bortre väggen.
- Kanske vi ska läsa någe bortut bibeln? föreslog gällarn å kröp ännu närmare intill Vängman.
- Ja tro, att du ä så rädd, gällar, att du skaka i armar å ben.
- De ä nog du å, om du vell tellstå sanninga.
- Jaa, bävsamt är'e, men rädd ä ja inte, försäkrade Vängman, för ja ha inte oroa andarna uti Efesus.
- Att de aldrig bli någe slut på detta elände. De suc-ke, fnöse å låt precis, som om de vore en dödskamp, jämrade sig gällarn.
- Jaa, gosse, ja ha allri hört maken till de här, fast ja ha vare me om mycke oknytt i mina dagar. Du sa någe om, att vi skulle läsa bortur bibeln. Kan du någe pas-sande då, gällar?
- Neej, ja kom inte ihåg någe just nu.
- Inte ja heller, svarade Vängman kort.

Ljuden fortsatte som förut utan avbrott. Ett besynner-ligt och hemskt tuggande hade tillkommit, och att någon gnisslade tänder där borta i kolmörket var alldeles säkert.
- Solen statt stilla och månen i Ajalons dal! Så skall ock du oroliga ande stå stilla.
- Inte, gosse, löne det där, de ä ju formeln för å ställe blon!

Med denna anmärkning avbröt gällarn Vängmans högtidligt påbörjade formeluppläsning.
- De vore bäst, att du tege, gällar, då du inte själv kan komma fram med någe bibelspråk bortur bibeln i anda å sanning. Om ja läs bloformeln så...

Här avbröts Vängman av ett fruktansvärt böl ur mörk-ret, och så inträdde en man genom dörren med en ladu-gårdslykta i handen. Han tittade sig omkring, och om ett ögonblick upptäckte han de två av spöket ansatta män-niskorna.
- Va i Herrans namn bety det här! utropade den ny-komne.
- De bety, att Janne Vängman å gällare Vreding ha gått in hit för tell å lure en regnskur.
- Jaså, å risnäsborna ute i sådant fulvär, sade den nykomne, som hette Persson och var bonde i Hamra.
- De va nätt å jämnt, fortsatte Persson, att ja skulle våga mej på att gå in här, då ja hörde skrik å en svor-dom, för ja tänkte, att de kanske va tattare, som tage in här. Dom bruke göra de ibland. Si de ä på de vise, att ja ä ute å lete efter en oxe, som ja se stå där inve väggen åknapre på risnäsbornas söndagshö. Han ha vare inne här en kväll förut, å då fick ja tag i'n mitt i natta, å nu för-stod ja, då han inte följde me korna hem, att han va här. De märkvärdiga ä, att den skorven kan komma in i stalle men inte ut igen, å de beror på att döra går inåt, så att han kan puffa opp'a, men då han gått in, gå döra igen själv, å han ä i fälla.

Sedan gubbarna bjudit Persson på ett par supar och tagit några själv, gick de hem.

Regnet hade upphört, och stjärnorna började titta fram genom det kvarvarande diset.

Vängman och gällarn fortsatte sin avbrutna hemfärd. Till att börja med gick de tysta och begrundande var för sig denna genanta upplevelse. Men efter en halvtimmes pressande gång, hade gällarn tänkt nog.
- Fy faen att de va en oxe!
- Tror du verkligen, gällar, att de va bara en oxe?
- Ja visst! Va ska ja annars tro?
- Ja kan tala om för dej, att den som tro att alla ljud, som vi hörde, kan komma från en oxe ä en dummelig man. Neej, oxen hade nog sällskap, de hörde jag tydligt uti tiden.
- Jaa, du kanske ha rätt, Vängman, ja vell inte diskutere me dej, svarade gällarn och började tänka igen.

AV: J.R. SUNDSTRÖM, hämtad ur boken "Slut i kapernaum käring, sa Janne Vängman" Copyright © J.R. Sundström